Blivande föräldrar <3

Tänkte jag skulle ta och skriva av mig lite.
Vet att de är många som tycker att de kanske är lite konstigt att Johan och jag väntar barn pga att vi inte alls varit ett par så länge. Fine att ni tycker så men om ni har åsikter och fördomar håll dom gära för er själva.
Vi är jätte glada och båda var med på det från början och det var ju allt annat än planerat och kom som en chock för oss båda när vi lästa av det första testet, gjorde 3 till enbart för att jag knappt kunde fatta och för att vara helt säker. Men alla 4 visade att jag var gravid och då pratade vi igenom det för de är ju inte bara ett med ett nytt liv. Eftersom jag genomgått två aborter under kort tid förr så tog livmodern lite stryk så en till abort kanske skulle ställa till det rejält.
Tankar, funderingar, lycka och oro gick igenom våra huvuden men båda kände att vi ville behålla det och göra det bästa. Vi båda känner oss redo att axla ansvaret för ett litet liv och tror att vi kommer göra det riktigt bra om jag ska vara ärlig. Vi är inte perfekta och vi har ju inte en aning om hur det är att ha egtet bran, men vet någon blivande första gångs förälder de? Finns ju dom som haft sämre utgångspunkt än vi gällande utbildning, jobb och annat men ändå klarat det galant. Man lär sig helt enkelt och bara för att barnet inte var planerat så kommer det absolut inte vara mindre älskat.

Fick reda på det väldigt tidigt och jag var osäker om jag skulle kunna hålla graviditeten utan några problem, som dom flesta vet är dom 3 första månaderna löper man större risk för missfall. Men nu har jag tagit mig igenom dom men inget är ju säkert för det, men man kan pusta ut lite iaf.
Vi berättade för våra mammor först och måste säga att båda fick väl en smärre chock, men den la sig efter ett tag. Båda våra familjer ställer upp, stöttar oss och är glada :) <3
Våra närmaste vänner som också fick reda på det rätt tidigt, ja dom hade väl blandade känslor och de med all rätt. Men nu har dom flesta iaf av mina närmaste vant sig vid tanken att JAG ska bli mamma och tycker det är roligt. :)

Har väl inte haft den bästa början på en graviditet. Den kom ju mitt i mitt värsta sjukdomstillstånd ever. Förkylning, halsfluss, extrem hosta, feber och massa annat skit. Mådde så fruktansvärt dåligt och på de fick man upp nästan allt man åt så ingen energi fanns ju i kroppen. Kan säga att jag varit riktigt rädd att det skulle bli nå tok när jag var så extremt sjuk. Men tog mig igenom det. Fortfarande kan jag få upp det mesta jag äter men har liksom accepterat de nu och hoppas att det snart går över helt för de har ju börjat avta iaf.
Men nu när jag är frisk i övrigt slår en annan sak till, tandvärken från helvetet. Att de aldrig ska vara lugnt med min kropp och sjukdomar, bli så sjukt less. Var till tandläkaren igår efter 2 sömnlösa nätter så rotfyllning x2 står på mitt schema men fick inte tid fören 12 april. :( Känns sjukt jobbigt, kunde inte sova inatt heller. De lilla jag fick sova var en sväng på köksstolen och en sväng sittandes i soffan :( Blir värre när man lägger sig ner och har försökt med dom flesta knep jag vet att lindra skiten. Jaja nog om min jävla tandvärk.

Vi var till barnmorskan igår, tömde mig lite på blod, kolla äggvita i urinet som absolut inte fanns :) och prata lite. Har gått 11+3 så är inne i graviditets vecka 12, tog ett tag innan jag riktigt fatta de där. Känner mig lite dum men nu har det börjat klarna mer och mer hur dom räknar och har sig.
Näe nu har ni fått mycket läsning för er som orkat sig igenom detta luddiga inlägg.

Vi är lyckliga och hoppas ni kan vara glada för våran skull :)



 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0