Tankar...

Gårdagen blev inte riktigt som jag tänkt mig, hade iaf mysigt med bästa Emma på köpis och fick med min 2st linnen och 1 par leggings hem, vita de är lite mer somrigt :)
Men sen vart det väl inte så mycket mer trevligheter eller vad man säger, tunga telefonsamtal, snurrande tankar och känslor.
Vet inte riktigt vad jag ska tycke, tänka och känna just nu. Är liksom tom men ändå proppfull i tankar, om man kunde vakna ibland utan några som helst känslor så skulle idag vara en jävligt bra dag för det. Men så funkar det ju inte. Har en sjuklig längtan inom mig som jag inte riktigt kan förklara och vet inte riktigt själv varför? Känns som att jag stannar upp ett tag men mitt liv bara rusar vidare och jag inte längre hänger med bara står och ser på.
Var är på riktigt och vad är ren och skär fantasi, kan jag snart längre inte skilja på känns det som? Mina tankar och funderingar börjar sakta men säkert dra mig neråt och känns som jag inget kan göra. Vem är den att bestämma vad som är rätt, riktigt eller helt jävla fel? Känner mig så ensam med allt nu fast jag har så många fina och underbara människor runt mig som älskar mig och vill ställa upp. Ska jag våga släppa allt, gråta eller skrika ut det jag känner för ett lugnt samtal känns det knappast som att det skulle bli. Så länge jag har hållt min skyddsvägg upp vet jag inte ännu om jag är redo för att sänka den, det är då man gör sig själv sårbar nästan som ett offer.. Jag vill inte vara eller känna mig så, jag tycker själv och många andra säger jämt hur stark jag är och att jag kan fixa allt, men jag är sårbar och känslig även om det inte alltis märks och inte många har sett den "känslosamma Ina" Men en sådan person finns det verkligen bara det att jag väljer kanske att gömma henne lite i skymundan, varför? Jag litar ju på mina närmaste så varför ska jag behöva skydda mig och känna mig ensam?
Det är så himla mycket som hänt/häner nu pengar, flytt, bil, dödsfall, nytt jobb, skolan snart slut, framtiden, nuet och en jävla massa tankar och känslor utöver det. När blir det för mycket och man inte längre orkar stiga upp ur sängen på morgonen för att benen inte längre håller en uppe? Det slår bara till för jag har varit med om det en gång för några år sen och höll aldrig på bli människa igen, men efter det har jag nog aldrig riktigt blivit den jag en gång var. Lät mig själv sjunka såååå lågt och det var DITT val att göra så mot mig, kan jag inte komma över det, är jag fortfarande ARG på dig för att du gjorde mig så ont? Jag vet inte, känns som jag börjar tappa taget om livet och det skrämmer mig som är van vid att ha kontroll på nästan allt jag gör och vad som händer. 
Det är svårt och jag erkänner att just nu mår jag fruktansvärt dåligt och känner mig rent ut sagt rädd för vad som ska häna här näst, ska någon mer lämna eller vad ska gå åt helvete totalt? Finns mycket som skrämmer mig nu och jag hatar att vara rädd och känna för mycket...

Ja detta kanske blev ett rätt luddigt inlägg mycket text, tankar och känslor men det är väl de en blogg "dagbok" är till för? Jag kände att jag behövde skriva av mig lite, känns bättre just nu när jag skriver och jag kanske kan förstå mig själv på ett helt annat sätt.... Någon kanske känner igen sig och förstår typ vad jag går igenom, är det en KRIS?  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0